viihusetnastlangstbort

OKÄNDA  DJUR  (Text: Beppe Wolgers, Musik: Olle Adolphson)

På dom första löv som singlar sitter
smådjur och det hörs ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga.
Dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.
När det våta regnet faller hoppar
smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål--- på dropparna hinna
och säger: "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska.
Dom heter pluver, kommer från Alaska.

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna
och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så,
men dom flesta är små ,
mycket små, mycket små.

I det första snöfallet tror alla
att det bara flingor är som falla.
Men det är fel, för var tusende flinga
är djuret silf, fast på det tror väl inga.
Men så småningom blir alla silfer slöa,
och i mars så där. så börjar det att töa.
Om du tappar vanten uti skogen,
så ser du säkert aldrig den som tog'en.
Ett litet  djur bygger bo ini tummen.
I ur och skur bor han där, heter lummen.
Och lummen äter snart upp hela vanten.
Blir utan bostad sen frampå vårkanten.

Du tror inte på det här, eller hur...
 

Det största djur som finns får väldig brådska
var gång det drar ihop sig till åska.
Han säger "Åh!" och äter allt muller,
och därför så blir det mindre buller.
Och därför finns det blixtar utan muller,
och djuret heter Huller-Om-Buller.
Det minsta djur som funnits var så litet,
så magert och så tunt och ruskigt slitet.
Det var en fnill, som som var så svår att finna,
att en bacill kunde be den försvinna.
Han var så liten att hans huvud värkte,
men glad ändå om någon honom märkte.

Du tror inte på det här, eller hur...